Jag inte bara tror att Gud finns, jag tror att han hör bön

ROLAND om hur cancersjukdomen tagit livsresan med Kristus till en ny, intensiv nivå

”Skriv inte om religion”, säger Fredrik.

”Du fattar inte”, säger jag (det är sant rent generellt, men nu menade jag i det här specifika fallet). ”Texten där jag en gång för alla bevisade att Gud finns hade 400 000 läsare.”

”Jamen du överdriver alltid”, svarar han. Vilket inte är sant. Fakta är min ledstjärna.

”Du vet inte hur man skriver en kolumn”, säger han. ”Du skriver alltid för långt.”

”Jag tänker skriva om min religiösa resa”, säger jag. ”Och jag har skrivit fler kolumner på 2 400 tecken än vad jag ens orkar föreställa mig.”

Fredrik svarar med tom blick, svag röst:

”Jag har skrivit fler.”

”Fredrik”, säger jag. ”Jag har skrivit fler böcker än vad du skrivit kolumner.”

Då ser han osäker ut, undrar om det faktiskt kan stämma.

Jag kan inte säga om jag var fem eller sex år när jag började be aftonbön. Alldeles säkert var jag inte äldre än sex år. Jag minns nämligen hur jag efter ”Gud som haver” varje kväll bad för de andra barnen i min dagisklass (nä, jag skriver inte ”förskola”, deal with it) plus min dagisfröken.

Varifrån detta kom har jag ingen aning. Båda mina knegarföräldrar var uttalade ateister och hela min släkt, jag är gammal nog för att mormor och morfar och resten skulle svära över prästen i byn, som de (korrekt) identifierade med borgerligt snobberi.

Varje dag i lågstadiet inleddes med morgonbön. Kristendom fanns på schemat, liksom Lokalkunskap. (Finns det fortfarande?)

Jag ber en annan bön till St. Peregrine, för andra cancersjuka, bland andra Göran Greider, Lena Hallenberg, Birgitta Ohlsson, Sven Melander

I tredje klass i december ersatte vår fröken bönen med ett kapitel varje morgon om Josefs och Marias strapatsfyllda vandring till Bethlehem för att skattskriva sig:

”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, 5för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.” (Luk. 2:1-5)

Berättelsen gjorde sådant intryck på mig att jag fortfarande kan mana fram bilderna den etsade i mitt medvetande.

Jag fortsatte att be min aftonbön. Jag blev äldre. Jag somnade ibland i någon annans säng, en ung kvinna jag lärt känna ett par timmar tidigare. Ibland vaknade jag med en ung kvinna i min egen säng. Ofta mindes jag inte hennes namn. Men varje natt innan jag somnade bad jag min aftonbön.

I tioårsåldern (bör det ha varit, mamma hade ännu inte slängt ut pappa) frågade jag honom om han trodde på Gud.

”Nä”, sade han. ”Men om jag gjort det skulle jag ha varit katolik.”

Han gick till sjöss när han var femton, seglade för om masten, hade slagits i hamnarna i många katolska länder (satt häktad i Buenos Aires efter ett barslagsmål om en kvinna), och det fanns något i den religionen som lockade honom; inget andligt, men det sociala, kulturella, intellektuella.

När jag var drygt trettio fattade jag ett beslut. Ingen som kände mig eller betraktade mig utifrån skulle på hundra år ha kunnat gissa att jag bad aftonbön. Jag bestämde mig för att antingen sluta be eller ta min tunna tro på större allvar. Det visade sig att jag inte kunde säga att Gud inte finns. Det visade sig också att jag inte kunde sluta supa och slå runt.

I samma veva träffade jag kvinnan som jag skulle gifta mig med. Hon var uppvuxen i Texas och Kalifornien i en mycket strängt katolsk familj, så till den milda grad att hon inte ville ha med kyrkan att göra när hon flyttade hemifrån. Det är inte ett ovanligt fenomen.

Nu är jag sjuk i cancer och precis som andra i min situation tar jag vår tro på mycket större allvar. Jag ber till Gud åtminstone ett halvt dussin gånger om dagen

Första gången hon besökte mig låg Rolf Lindborgs alldeles utmärkta bok om Thomas av Aquinos på köksbordet. Marie ställde den mycket rimliga frågan: ”Varför läser en vanlig svensk snubbe en bok om ett katolskt helgon som levde på 1200-talet?”

Så jag berättade min historia, den ni nyss läst, fast mer ingående, fler detaljer, utvecklade mina tankar. Jag berättade att jag det senaste året då och då gått till St. Thomas katolska kyrka i Lund, inte för att gå i mässan, utan mest för att låtsas läsa anslagstavlan eller något annat. Vad jag väntade på var att någon skulle lägga en hand på min axel och fråga om jag letade efter något. Då skulle jag berätta att jag ville träffa en präst. Jag hade inte det i mig att själv ta initiativet.

Marie sade inte så mycket när jag pratat färdigt. Några dagar senare ringde hon och sade att hon bokat ett möte åt mig på Sandgatan 8 i Lund (dominikanernas kloster) med en katolsk präst. Han heter fader Patrick och är sedan dess en mycket god vän till familjen, gudfader till vår äldste son. Det är ingen liten sak i den katolska kyrkan. Fader Patrick ber för honom varje dag. Han ringer nån gång i månaden. Hör givetvis av sig födelsedagar, påsk och jul. En dag kom ett paket till vår son med en mycket vacker ikon som fader Patrick själv målat.

Nå, jag slog mig ner mittemot honom i hans lilla cell. Han undrade om mitt ärende och jag sade något om ”min tro”.

Han avbröt direkt: ”Vi säger ’vår tro’, inte ’min tro’.”

Det blev början på en drygt ett år lång process som slutade – medan något annat började – med att jag blev katolik skärtorsdagen 1997. Under den perioden återvände min fru till kyrkan. Vi gick i mässan varje söndag. Vi gifte oss i St. Teresa of Avilas kyrka i Bodega Bay, där våra tre barn också är döpta. Ni vet hur kyrkan ser ut: det är i den folket gömmer sig i Alfred Hitchcocks Fåglarna (1963).

Vi har uppfostrat våra barn katolskt. Nu är de 18, 20 och 21. För det mesta tycker de att det är tråkigt att gå i mässan eller be rosenkransen (katolikernas radband), men de gör det med eller utan oss, frivilligt. Vi har inte piskat dem till deras tro eller religiösa vanor och nu, när det är upp till dem, följer de dem hyfsat trots konkurrensen med världen: vänner, fester, klubbar (och all skit de för med sig), filmer, resor till de stora städerna för pengar som de själva arbetet ihop.

Nu är jag sjuk i cancer och precis som andra i min situation och gamlingar som vet att de inte har lång tid kvar tar jag vår tro på mycket större allvar. Jag ber till Gud åtminstone ett halvt dussin gånger om dagen och innan jag somnar ber jag rosenkransen, läser en novena (googla det), ett kapitel ur Bibel, ett kapitel ur Benedictus XVI:s (Joseph Ratzingers) monumentala verk i tre band om Jesus, läser dagens läsningar från mässan; jag ber till de cancersjukas skyddshelgon, St. Peregrine, att han ska be till Gud om ett mirakel som gör mig frisk och om det inte är Guds vilja, att då ge mig styrka och tro att möta döden med värdighet och hoppfullhet. Därefter ber jag en annan bön till St. Peregrine, för andra cancersjuka, bland andra Göran Greider, Lena Hallenberg, Birgitta Ohlsson, Sven Melander och en del andra privata vänner och bekanta. Det tar drygt en timme varje kväll och är aldrig tråkigt.

Jag tror att oddsen varit låga för att jag annars skulle ha slutat mitt liv som pappa, söndersupen när han var femtio.

Min rosenkrans är knuten och välsignad i ett nunnekloster i Tennessee, och i detta struntar såklart Gud, men för egen räkning, det känns lite högtidligt. Det kostade för övrigt skjortan och eftersom jag besökt en del kloster och vid tillfällen övernattat vet jag att de behöver pengarna till mat, medicin till sjuka, renovering av klosterbyggnaden, trädgårdsredskap, sådana saker. Jag behöver inte oroa mig för att mina tvåhundratjugo dollar slarvats bort vid roulettbordet eller på vin, män (eller kvinnor) och sång.

Så vad är poängen? Att jag tror att det fanns en mening i att jag som sexåring i det mest osannolika sammanhanget påbörjade ett böneliv som varat hela livet. Jag tror att oddsen varit låga för att jag annars skulle ha slutat mitt liv som pappa, söndersupen när han var femtio. Jag tror inte att jag skulle ha träffat Marie just när vi behövde varandra och därmed inte ha de tre mirakel som är våra barn.

Jag tror att allt detta är en följd av att jag inledde ett förhållande med Gud när jag var sex år.

Med andra ord, skruva på er så mycket ni vill, jag inte bara tror att Gud finns. Jag tror att han hör bön.

Nu blev det långt och religion trots allt. Fredrik kommer att svära. Själv ska jag så smått börja förbereda en text som enligt alla historieforskningens regler visar inte bara att Jesus levde ungefär de åren vi tror, utan att han dessutom uppstod från de döda.

Fredrik kommer inte att kunna stoppa mig. Jag låter honom skriva om teveserier och Teatergrillen, varför skulle inte jag få skriva om Fadern, Sonen och den Helige Anden?

Jag ser det som ett missionsarbete. Vem vet, kanske sitter Fredrik med mig och ber bordsbön en vacker dag (det har han faktiskt redan gjort en gång i sällskap med hela min familj, men då var vi båda fulla och jag tror att det fanns ett visst mått av ironi i det hela).

Och kanske någon läser detta och tänker en minut eller två, och vem vet vart det kan leda? Skriv gärna till mina och Fredriks mailadresser (jag kan dem inte, fråga honom på Twitter), så ska jag ge mitt vittnesbörd, hänvisa, rekommendera böcker.

Nästa text blir en vanlig kolumn om något trams för att få tyst på Fredrik, men jag återvänder till de här sakerna vid senare tillfälle. Ämnet är viktigt och 400 000 läsare viftar man inte bort utan vidare.

Roland Poirier Martinsson