It’s all right, medieminglare, I´m only bleeding
I en kolumn om en kolumn skildrar Roland den arrogantes cancer och omvärldens egenförtjusning.
Vid den här tiden bjuder redaktioner, organisationer, föreningar på sommarfester. Häromdagen gavs en sådan i lokalen där Aftonbladet hade sin första redaktion för snart två sekler sedan. Jag gick dit för att känna om stämningen dröjer sig kvar.
Efter en halvtimme (tolv snittar och tre glas prosecco) ville jag därifrån. På trottoaren stötte jag på bekanta och presenterades för en person jag inte kände.
”Jag intervjuade dig för några år sen”, sade hon.
”Hoppas jag sade bra saker”, sade jag.
”Minns du inte?”
”Nej, tyvärr, men ––”
”Jaha, det var ju kul att jag gjorde ett starkt intryck.”
Sedan avbröts vi och jag fortsatte till Slussen.
Jag hamnar i sådana situationer. Ytterligare två exempel:
Det var en annan kulturtillställning, en man kom fram till mig och hälsade, tackade för senast. Jag kände inte igen honom och visste inte vad det var för senast han pratade om, men lurade honom med svävande otydligheter. När han gick vände jag mig till Johan Hakelius, som stod bredvid.
”Vem var det?” sade jag.
”Ni åt middag förra veckan”, sade Johan.
Häromveckan fick vi besök av en bekant från Texas.
”Är det första gången du är i Europa?” sade jag.
Min dotter viskade: ”Pappa, hon bodde hos oss en vecka i fjor.”
Ingen vill glömmas. Att inte bli ihågkommen är antingen ett tecken på egen blekhet eller den andres arrogans. I mitt fall är varken det ena eller andra sant. Visst, jag är godartat självupptagen, men inte utan att vara intresserad av andra människor och min omgivning. Fredrik Virtanen läste min senaste bok, romanen Fången, och kallade mig autist för detaljerna och miljöerna, men hur kan man skriva utan att absorbera?
Till saken.